(95) Livet som stövare

Livet som valp rullar på, tänderna rasar ut en efter en och nya idéer om hur man hittar saker att bita på dyker upp hela tiden. Om man knuffar på garderobsdörrarna tillräckligt hårt så fjädrar dom till slut upp och där inne finns det ett helt skafferi av delikatesser så som skor, handskar, mössor mm.
Det lite grövre fodret slinker ner lika fort som vanligt och han rusar inte iväg i växten i lika hög fart som tidigare.
Snart börjar vi komma i det stadiet då han måste lära sig att vara ensam lite med, har provat några gånger nu men lite längre perioder, har sen tidig ålder lämnat honom 10-15 min med jämna mellanrum och det har fungerat utmärkt, så att 1-1 ½ tim skulle fungera bra hade vi på känn.
Han verkar sova större delen av tiden, finns inga tecken på “hyss” när vi kommer hem, glad blir han dock, men vilken stövare blir inte det? Åker fram över golvet som en ledad vobbler och mer eller mindre skriker ut sin lycka.
Rummsrenheten verkar ha kommit igång, endast en kissning inne nu på minst 2 veckor om jag inte missminner mig, och den får husse helt enkelt ta på sig.
Säger till nu på ett tydligare sätt så det är skönt, tidigare fick man hålla koll mest hela tiden när han började sina små kiss ritualer. Han verkar växa fint och jag är jätte nöjd med hur han ser ut, sen får man se vad dom framtida utställningsdomarna har för åsikter, bara hans sotiga lår går med sig nu och får den fina brunfärgen dom ska ha, och att pannmasken helt försvinner.
På bogarna börjar dom bruna stråna krypa fram lite överallt, och öronen är nu mer bruna än svarta. Blir nog kalas tillslut!

Man längtar nog aldrig så mycket till en jaktsäsong som när man har en valp tussande i köket, man bygger upp förväntningar och scenarion, hur kommer han utveckla alla egenskaper och hur låter han i skogen?
Det är en sak som bekymrar mig lite bara, och det är en fråga som jag nog delar med många runt om i landet.
Är det här min sista stövare? Nu är det här även min första “egna” även om vi haft i familjen tidigare.
Kommer löshundsjakten att kunna bedrivas på samma sätt som tidigare eller kommer begränsningarna bli av sådan grad att lusten för att släppa en hund i skogen helt avtar? Vi talar om ca 10 år framöver om vi har tur, kanske kommer vi ställas inför problemen tidigare.

Det jag är mest rädd för är att människan överlag i dagenssamhälle är så långt ifrån vad naturen har och ger vad det gäller jakt och på så sätt föredrar tex en stor vargstam på ett par tusen individer iställetför att en jägarkår ska få bedriva löshundsjakt, antagligen kommer löshundsjakt vara möjlig på öar och efter norra norrlands kustland.
Men hur blir bredden på våra drivande hundar då? Och kommer det fåtal som kan bedriva jakten då att ha sådan föryngring i de egna leden så att någon för traditionen vidare? våra lokalklubbar i landet kommer nog reduceras till en enda klubb, en intresseförening likt den svenska rovdjursföreningen som finns idag med några tusen medlemmar, varav några hundra är aktiva i den svenska naturen.

Jag hoppas innerligt att den svenska jakten är så pass rotad i de svenska folkhemmen även då så att detta aldrig kommer tillåtas, men jag är skeptisk, väldigt skeptisk.
Prova och hör er för på era respektive arbetsplatser tex, prata med 20 åringen på lagret vad han tycker om tex löshundsjakt och den nu mer växande vargstammen tex? Vilka idéer har växt i en sådan persons huvud under den månad detta har varit i ropet i alla sorters media över hela landet. Betänk att han till 90% av sitt upptagande av information sker genom Internet och publika platser som facebook, aftonbladet mm.
På tex facebook är gruppen “ Nej till vargjakt” nu 26000 medlemmar och dom driver varandra stenhårt genom att skicka brev till regeringen bla, en manifestation skall äga rum nu på söndag utanför regeringshuset.
Låt mig gissa att ett par tusen av dessa lär nog få övriga sverige att titta upp, där ska dock tilläggas att manifestationer av det slaget är väldigt fördomsfullt i Sverige fortfarande, man anser nog lite till mans att det är militanta veganer och liknande som genomför dessa evenemang och därför inte tas på för stort allvar.
Dock är jag inte säker på att denna kommer att hamna i det facket, de grupper på samma sida som är av annan åsikt, alltså att jakt på varg är en självklarhet, bevara löshundsjakten mm endast har ett tusental medlemmar om äns det.

Löjligt säger nog många av våra jägare i sverige!
-Fässebok va fan ä dä fö joll??

Ja så tro jag det kan låta, och visst jag håller med, med glöm ej att facebok är nutidens största nyhet vad det gäller att skicka information och samla människor för gemensamma mål, dessutom är medelåldern relativt låg, även om allt fler äldre även ansluter, men det är de yngre som tycker och tänker och påverkas där, och som kommer bestämma i slutänden huruvida vi ska kunna bedriva löshundsjakt i sverige!
Jag menar på att våran föråldrade jägarkår kanske i det avseendet kör huvudet i sanden och blundar för dessa medier och dess slagkraft.
Jag frågade en av mina arbetskamrater en dag: (en kille på 25år som inte satt sin fot i naturen, har film, tv-spel och krogen som största intresse)
- Vad tycker du om varg i sverige?
- ja va fan vi behöver väl inte skjuta bort alla vargar, vi måste ju kunna ha några tusen iaf.
Vad spelar det för roll? Vi kan ju inte följa ditt å dina jägar polares intressen, av mina 400 vänner på facebook känner jag ingen som jagar, ja det är du och 3 till här i köket som jagar av 400!
Nej givetvis ska vi inte skjuta bort alla vargar sa jag, något annat kunde jag inte motivera utan att låta som den mest trångsynte och egoistiske människan på planeten, men menade på att det är av allra högsta grad viktigt att vi beskattar den och håller den på en så låg nivå som möjligt för att vi inte ska helt utrota ca 1miljon människors intresse vad det gäller jakt med lös hund,
1 miljon? En hund har inte bara en husse, den har även en matte och i de flesta fall några små männskliga lekkamrater med.
Det är inte tal om utrotning och jag tror att det är viktigt att vi deklarerar det genom alla organisationer, hur trovärdiga blir vi annars? Tyck vad ni vill, ja jag skulle också helt klart kunna leva utan varg i Sverige men det är dags att inse att den fantasin aldrig kommer inträffa.
Sen måste vi framhålla löshundsjakten som ett av våra viktigaste argument, för med handen på hjärtat hur rädd är du för att en varg ska hoppa på dig och äta upp dig??
Det är hundarna och vår möjlighet att föra en stark tradition och vår livstill vidare det handlar om.
Genetik och liknande kan vi helt släppa till forskarna, något annat är ohållbart.
Att vargen äter några älgar är också ett argument som vi kan gräva en grop åt och skotta över, där vinner vi inga röster enlig mig! Vi kan vara glada nu vi som inte bor mitt i smeten av vargrevir men hur ser det ut om 10 år?
Jag bara undrar? Finns det en provruta kvar? I klintehamn på Gotland kanske? Och för vilken hundras ska vi gå jaktprov när det ändå inte finns valpköpare och jaktmarker kvar?
Det är drastiskt och kanske överdrivet men något vi måste vara beredda på inom en snar framtid.
Sen finns det ju alternativ! Protektor hundväst tex , skyddsvästen för hunden, med spikar på ryggen som tillval, jag läste även på deras hemsida http://www.hundskydd.se/ att det jobbas för fullt med att göra västarna strömförande, så att ett eventuellt anfallande rovdjur får en ofarlig men kännbar stöt och då förhoppningsvis inte vågar anfalla längre och att hundföraren hinner komma till räddning.
Frågan är hur vida hunden kommer våga gå till skogen igen? Och är det rimligt att det är dessa metoder som vi ska behöva ta till för att fortsätta? Ja kanske.
Jag tror nog det kommer bli vanligt att använda liknande västar som möjlighet att kunna fortsätta.




Har inte sett särskilt många utvärderingar av dessa västar, hört talas om skavsår och liknande men säker något som kommer att kunna bli användbart. Även om det känns drastiskt!
Det vi måste försöka komma ihåg är dock att stora faror alltid har funnits för våra stövare, trafik, vatten mm.
Även om dessa inte kan liknas vid ett vargrevir oavsett vilken obildad vinkling bland annat Agria mfl vill förmedla. En stövare som blir påkörd på ikeas parkering räknas som en jakthund som omkommit i trafik under jakt i dessa gämförelser.
Vi får aldrig tappa glädjen i att gå till skogen med våra hundar! Vi måste kämpa för att motarbeta de faror som finns för vårt intresse men aldrig tappa glädjen för vad vi gör.
Den dagen har vi ändå aldrig någonting att kämpa för, så mitt råd är att gå till skogen med din hund utan att tänka på TÄNK OM det finns en varg eller en svag is eller ett ilsket lodjur i närheten, var aktsam men fortsätt göra det både du och din hund älskar att göra.
En stövare som dött av ålderdom ståendes i ett kök i hela sitt liv är en värre död än att förolyckas när dom gör det dom gillar allra bäst!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag och iso kommer få många glada år i skogen tillsammans och att jag en dag till och med kan fortsätta med en avkomma efter honom och sen i min tur föra detta vidare i ytterligare en generation!
Människor måste i dessa dagar ha en anledning till det mesta, och vad vore morgondagens ungdomars anledning att gå till skogen? Titta på fåglar och undersöka mossa? Sova under bar himmel och invänta ett tjäderspel?
Nej jag tror inte det kommer finnas många anledningar för dessa att gå ut, man kan ju se det man vill på tv!
Bland annat därför tycker jag jakten är ett oerhört viktigt instrument för att få våra barn och barnbarn att komma ut i naturen för att lära sig och uppskatta vår svenska natur och så också få kunskapen och viljan att kunna bevara den och beskatta den som vi gjort i alla tider och som är den enda rimliga lösningen på ett hållbart sätt att skaffa föda och stödja kampen mot vår inverkan på klimaten.